Sionismen skapar sina egna myter

Sverige Efter Henrik Bachners rapport som säger att svenskarna är antisemiter för att de inte önskar en judisk statsminister, tar avstånd från judars förtryck av palestinier mm har trängseln varit stor bland dem som vill synas i media. Somliga forskare har fördömt rapportens trovärdighet. Bland dem som sökt utrymme finns journalisten Anna-Lena Lodenius som menar att rapporten inte är trovärdig eftersom deltagarna i undersökningen fått färdiga svar och ledande frågor att kryssa i och därmed inte kunnat utveckla sina egna åsikter vilket givit vinklade och felaktiga svar. Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, menar att rapporten inte kan tas på allvar eftersom hela 2000 personer av de 5000 valt att inte svara på frågorna. Ett sådant stort bortfall gör att den statistiska säkerheten minimeras.

Heléne Lööw, tidigare kritisk mot likande rapporter

Kritiken är inte ny. När en liknande rapport presenterades för några år sedan var kritiken snarlik. Då hade svenska elever utfrågats på snarlikt sätt och den rapporten visade att många betvivlade eller inte med säkerhet kunde säga att ”Förintelsen” ägt rum. Bland kritikerna då fanns Heléne Lööw som menade att rapporten misstolkats och överdrivits. Rapporten ledde till att staten startade Forum för Levande historia och Lööw blev dess chef och sedan dess har kritiken från hennes sida lyst med sin frånvaro.

Men det finns andra som inte bryr sig så mycket om trovärdigheten i rapporten. För dem finns det politiska poänger att vinna på att rapporten lyfts fram. En av dem är Salomon Schulman, flitig debattör och författare för judarnas och sionismens sak. I Sydsvenskan skriver han idag under rubriken ”Antisemitismen skapar sina egna myter” att det, uträknat utifrån rapporten, ”finns en knapp halvmiljon antisemiter i Sverige. Trots Förintelsen”.

Schulman menar i sin artikel att judarna är oerhört utsatta i Sverige trots att de funnits i Sverige som minoritet i över 200 år, ”och i historieböcker har gång på gång understrukits hur mycket denna lilla minoritet bidragit till Sveriges utveckling”. Det senare är sant. Vad vore exempelvis Sverige utan familjen Bonnier vars tidningar under 1930-talet förde regelrätta hetskampanjer mot finansmannen Ivar Kreuger och deltog i mörkandet av hans dödsorsaker? Vad vore Sverige utan DN:s ledarskribent Peter Wolodarski som försöker hetsa Sverige in i krig mot Irak och andra stater under amerikansk flagg? Vad vore Sverige utan Olof Aschberg som deltog i finansieringen av såväl ryska revolutionen som den svenska socialdemokratin och kommunismen? Eller hans sonson, Robert Aschberg, med förflutet som kommunist och offentlig onanist numera kallar sig journalist? Listan kan göras lång av dessa medlemmar ur minoriteten som bidragit till Sveriges utveckling.

Intressant i sammanhanget är dock att Salomon Schulman vill tillskriva den judiska minoriteten egenskapen att de bidragit till Sveriges utveckling. Enligt rapporten som han hänvisar till är det ett tecken på antisemitism att tillskriva judarna egenskaper. den-svenske.com brukar exempelvis inte tillskriva judarna någonting eftersom det vore befängt att tro att alla judar ligger bakom händelser av olika slag. Däremot kan vi peka ut enskilda judar, eller judar i grupp. På så sätt är vi, enligt rapportens sätt att se det, inte antisemiter men det är Salomon Schulman som vill sätta stämplar på hela den judiska minoriteten. Varför skulle det vara i sin ordning att kollektivt tillskriva judarna positiva egenskaper eller aspekter, men inte negativa sådana? Borde detta inte fördömas med samma iver av dem som är emot att judarna tillskrivs kollektiva egenskaper?

En av de lokaler som Levande historia använder på skattebetalarnas bekostnad

I sin artikel menar Salomon Schulman att judarna är unika då de måste ha säkerhetsvakter vid sina gudstjänster. Värt att komma ihåg kan då vara att inte en enda attack mot någon judisk gudstjänst ägt rum i Sverige i modern tid. Vid några tillfällen har judiska gravgårdar vandaliserats av oidentifierade gärningsmän men inte i samma utsträckning som kristna kyrkogårdar utsatts för samma avskyvärda tilltag. De gånger som judiska gravar utsatts har det dock talats om antisemitism medan de kristna gravarna utsatts för satanism, eller pojkstreck.

Schulman undrar också vart stödet för judarna finns. ”Varför har tex aldrig ärkebiskopen med kraft tagit avstånd från de motbjudande omständigheter som vi judar tvingas utöva vår religion under?” Schulman skulle lika gärna kunna svara på frågan varför judiska rabbiner inte tar avstånd från skändningar av kristna gravar, hur det kommer sig att det stormar i sionistisk media när kristna präster tar avstånd från homosexualitet eller kvinnliga präster medan rabbiner har fritt spelrum inom dessa debatter, osv. Schulman frågar också ”Varför avvisas så ofta Förintelsens offer när de erbjuder sig att berätta om sina fasansfulla upplevelser i segregerade skolor?” Kanske är det för att skolorna inte har råd att ta in fler än en överlevare om året. ”Förintelseöverlevarna” som mot betalning erbjuder sig att berätta om sina fasansfulla upplevelser verkar bli fler för varje år och man skulle, för att tala marknadsspråk, kunna säga att marknaden är mättad. Skolorna får en allt mer begränsad budget och ska de välja mellan att bedriva undervisning eller betala judiska överlevare så kanske man i vissa fall väljer att utbilda barnen.

Man kan slå fast att Salomon Schulman och andra judiska lobbyister tjänar på att svenskarna utmålas som antisemiter. På så sätt kan de erhålla statliga bidrag för sitt påstådda behov av säkerhetsanordningar. De kan samtidigt få en slant för sin övriga verksamhet. De kan få statliga kampanjer som syftar till att tysta kritik av Israel eller svenska judar. De kan upprätthålla sitt starkaste vapen: ”Förintelsen”. Utan den har de inget vapen, inget moraliskt försvar för terrorstaten Israel.

Något annat kan det inte handla om. Redan 1989 kostaterade Lars Dencik i Judisk krönika att: "Idag är inte antisemitismen utan assimilation det största hotet mot judenhetens fortbestånd”. Frågan är alltså om människor som Schulman och Dencik verkligen vill assimileras och bli en del av det svenska folket. Är det inte snarare så att de tjänar på att stå utanför samhället och i synnerhet tjänar på rapporter om ökande antisemitism?